Fortsättning på Lars Samuelsohns berättelse om Gården Skälsnäs i boken "Hultbygden".
Pråmtrafik på Solgen när Skälsnäs hade tegelbruk
Sjön Solgen har spelat en viktig roll i storgodset Skälsnäs historia under seklernas gång. En dag, eller var det kanske en mörk natt, 1520 lär Gustav Vasa ha kommit roende på sjön, från Edshults-stranden i sin flykt undan danskarna.
En tid senare lämnades gömstället och då anses Gustav Eriksson-Vasa ha tagit sjövägen igen, fast nu över till mellbylandet.
Långt tidagare hade man dock lärt sig nyttja sjön i en rad olika syften. Fisket var en värdefull tillgång för levebrödet och Solgens vatten användes flitigt för transporter av skiftande slag. Ute på böljorna fraktades myrmalm och sand, det flottades timmer och höst och vår "färjades" får och kreatur ut till sjöns öar och holmar.
Vid tiden för sekelskiftet och något tiotal år in på 1900-talet kunde dessutom pråmliknande flytetyg siktas på Solgens vatten. Pråmarna var tungt lastade med tegel och roddes ut från det bruk, som en gång hörde till den småindustri, som bedrevs på Skälsnäs säteri. Här tillverkades såväl mur- och taktegel, som kakelugnar och enligt uppfigt skeppades en stor del av teglet med pråmar på Solgen och Solgenån till Sundstorp, invid Torsjö. Här lastades teglet om för att köras med häst och vagn in till Eksjö.
En profil
Till de färgstarka profilerna vid det gamla tegelbruket på Skälsnäs hörde Oskar Karlsson. Han kom 1908, tillsammans med hustrun Anna, flyttandes från Vena för att som en erfaren man inom skrået leda verksamheten. Som tegelmästare basade han över 3-4 anställda och mycket tack vare Oskar Karlsson blev skälsnästeglet vida känt för sin hållbarhet. Leran togs på gården medan sand skeppades från täkter utmed Solgen strand i Edshult. Den Kvarn, i vilken leran maldes, drevs med hästkraft.
- En dag var Oskar och de andra mannarna med om en ruskig olycka vid bruket. En av arbetarna skulle titta ned i kvarnen och det bar sig inte bättre än att han fastnade och fick hela huvudet avklippt, berättar Linnea Carlsson i Hult. Hon är dotter till den gamle tegelmästaren och hon hörde många gånger pappan berätta om den hemska händelsen.
Linnea Carlsson har som ett av tegelmästarparets barn sina tidigaste minnen från just torpet Näset under Skälsnäs.
Här levde familjen under knapphetens stjärna. Dagarna handlade om strävsamt arbete och en städig kamp för levebrödet. På torpet kunde man i bästa fall bärga fyra lass hö och det skulle räcka för 2-3 kor. Redan som åttaåring fick Linnea börja gallra rovor på Skälsnäs för 25 öre om dagen och tidigt fick hon också hjälpa till i skördearbetet.
Idag går det får runt det som en gång var tegelbruket på Skälsnäs.
